Idag om ett år…

…fyller jag år igen! Nästa gång med liiite mer Tantvarning än idag! Någonstans i någon del av min hjärna begriper jag ju att jag inte längre är närmare tjugo än trettio, för matematiken går liksom inte ihop med tonåriga barn och faktiska minnen av millennieskifte… Jag skaffade min första hund på 1900-talet och köpte hus i samma sekel… Men tyvärr har nog bäst-före-datum passerat för även närmare trettio än fyrtio också… Och till och med för närmare fyrtio än femtio… Men jag är faktiskt inte där än – jag har ett år kvar att mentalt förbereda mig på att bli tant på riktigt!

Nu skulle nog somliga med fullständig självklarhet påpeka att jag redan är där och förmodligen även hävda att jag befunnit mig där en längre tid. Men jag håller envist fast vid min gamla mobiltelefon som enbart fungerar för helt vanlig telefoni, min nu visserligen utbytta dator sitter fortfarande fast i en sladd i väggen och råkar jag inte sitta på min pinnstol framför den är jag lyckligt ovetandes om vad som händer både ute i världen och i min mailkorg ända tills jag behagar att parkera min ända på stolen igen! Jag har ingen som helst aning om hur Twitter, Instagram eller Skype fungerar och jag kan knapphändigt klara mig på Facebook – förmodligen uppfattas jag som fullkomligt oförskämd där för jag har inte begripit mig på funktioner som puffar, vinkningar och inbjudningar. Inte heller verkar jag kunna logga ut så hela familjen kan gladeligen gilla allt de ser i mitt namn! Tydligen är det ganska vanligt att par i övre pensionsåldern delar både mail och inloggningsuppgifter – så jag är nog kanske lite gammal för min ålder, vilket å andra sidan innebär att jag ändå måste vara ganska så ung!

Vi gamla människor äter Rörträsktårta på vår födelsedag!

Sjuk på riktigt…

” “Hundmänniska” är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen oftast förvärras med tiden.

Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstaterats.

I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren.

Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen “Hundmänniska” är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.”

Okänd, men väldigt insiktsfull författare

Jo, det stämmer nog allt för väl… Och det är väl därför man överhuvudtaget ens kan försöka samla ihop spillrorna och försöka gå vidare trots att sorgen när man förlorat en hund nästintill förlamar en… Livet, Ödet, gudarna eller han den där andre eller vem man nu väljer att sätta sin tilltro till gör ibland allt i sin makt för att verkligen visa allt det där hemska och fruktansvärda som följer med att vara hundägare och det finns stunder då till och med jag känt att jag orkar inte gå igenom det här – inte en gång till… Men någonstans därinne i själen av hjärtat och i allt det som gör mig till den jag är så kravlar man sig upp, trasig, sårad och fullständigt mörbultat och när man suttit en stund och hämtat andan och faktiskt märker att man slutat skrika så tänker man att ett liv utan hund inte skulle vara ett liv utan bara en tom svart tunnel… Så ja, jag är nog en sådan där “Hundmänniska”… Trots allt…

Vi är så otroligt tacksamma över att vår Maja är kvar hos oss – men Dreamy fattas oss…

AAAAHHHH!!!!

Jag tror jag faktiskt att jag håller på att få ett komplett psykbryt precis närsomhelst! Inte nog med att skolorna precis har kommit igång för barnen med allt vad det innebär med scheman, läxor och diverse skolbussar, Alfred har dessutom bytt simklubb och ska ha med sig träningskläder och matsäck i princip alla dagar i veckan för han ska med ett tåg direkt efter skolan! Inte begriper jag hur han kan tycka att det är värt ansträngningen för jag hade kanske föredragit att han bytt sport och allvarligt funderat på schack eller något han kunde utövat hemifrån istället nu när förutsättningarna inte var de bästa för simning i Tranås… Men han stormtrivs i Nässjö trots att han allt som oftast kommer hem med träningsvärk eller inte kommer hem alls för att han missat tåget… Så lagom när hjärnan processat alla nya rutiner klart luddades den av totalförkylning med feber och hosta som närapå fick lungorna att åka ut genom öronen. Och nu när jag äntligen är feberfri hade jag tänkt att göra några väl genomtänkta och kloka blogginlägg och då upptäcker jag att min blogg helt har bytt funktioner – ja, jag har inte varit helt uppmärksam på mailen den senaste tiden av ovanstående anledningar, men min blogg-värd hade visst skickat ett gratulationsmail om att det nu skulle bli enklare och effektivare att använda den nya blogghanteringsfunktionen! Jo, pyttsan heller! Det kan ju bli hur tokigt som helst känner jag för det finns ju ingenting som är som det brukar och lägg därtill att jag precis övertagit Melkers dator med alla möjliga nymodigheter – jag har hållit fast vid mitt Windows 7 i ett decennium nu och är inte alls van vid appar och annat konstigt! Det är väl i datorsammanhang ungefär lika länge som människor har befolkat jorden… Nåja, jag fyller visserligen år om några dagar, men än är jag inte en komplett fossil så jag tar väl mig an den här utmaningen också – min intention att läsa en e-bok på Alfreds lilla dator gick helt om intet – så jag garanterar inte att det här går bra det heller!

Åhh, nu fick jag in en bild också – tror jag…