Sjuk på riktigt…

” “Hundmänniska” är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen oftast förvärras med tiden.

Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstaterats.

I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren.

Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen “Hundmänniska” är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.”

Okänd, men väldigt insiktsfull författare

Jo, det stämmer nog allt för väl… Och det är väl därför man överhuvudtaget ens kan försöka samla ihop spillrorna och försöka gå vidare trots att sorgen när man förlorat en hund nästintill förlamar en… Livet, Ödet, gudarna eller han den där andre eller vem man nu väljer att sätta sin tilltro till gör ibland allt i sin makt för att verkligen visa allt det där hemska och fruktansvärda som följer med att vara hundägare och det finns stunder då till och med jag känt att jag orkar inte gå igenom det här – inte en gång till… Men någonstans därinne i själen av hjärtat och i allt det som gör mig till den jag är så kravlar man sig upp, trasig, sårad och fullständigt mörbultat och när man suttit en stund och hämtat andan och faktiskt märker att man slutat skrika så tänker man att ett liv utan hund inte skulle vara ett liv utan bara en tom svart tunnel… Så ja, jag är nog en sådan där “Hundmänniska”… Trots allt…

Vi är så otroligt tacksamma över att vår Maja är kvar hos oss – men Dreamy fattas oss…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *